I skrivande stund är jag, Sara, i andra trimestern, precis halvvägs genom graviditeten (bilden är tagen för ett antal veckor sedan), och jag har haft turen att må väldigt bra i den här trimestern. I första trimestern däremot var kroppen i ett helt nytt läge med så mycket förändringar. Illamående, obeskrivlig hunger och trötthet på en ny nivå utgjorde större delen av första trimestern för mig. De första 12 veckorna präglades även av en långsam inväntan av det första ultraljudet och det fanns en skörhet i att kroppen var i ett helt nytt stadie fysiskt och mentalt.

Något som jag reagerade på i första trimestern var vilka snäva och utdaterade pekpinnar jag möttes av som gravid vilket jag kommer lyfta i det här inlägget. Vi har nog alla hört talas om “mom shaming” eller "mammaskam" – att mötas av pekpinnar om vad som är “rätt och fel” i hur man är som mamma och olika “krav” på vad man ska och inte ska göra. Men att mom shaming skulle börja redan under graviditeten var jag inte beredd på. 

Pekpinnar kring hur mycket man ska äta som gravid

I första trimestern var jag hungrig på ett sätt jag aldrig upplevt förut. Samtidigt som jag var hungrigare än någonsin förr läste jag i en gravidapp och på olika barnmorskeforum att kroppen i den här fasen inte ska behöva mer energi än vanligt, förutom en frukt (!) extra om dagen. Att läsa det gav mig en klump i magen. Är jag den enda som känner så här? Tanken på att försöka äta så lite när kroppen skrek efter mat var helt orimlig. 

Jag har ingen bakgrund av ätstörningar eller att gå på olika dieter, ändå väcktes känslor av ifrågasättande mot min kropp. Även om jag i mitt inre visste att min kropps signaler är det enda viktiga så provocerade det mig att det skrivs så när så många kvinnor redan kämpar med kroppsideal och relationen till mat och kropp. Det är naturligtvis viktigt att informera om att man exempelvis inte behöver “äta för två”, och att det kan finnas hälsorisker med att till exempel vara väldigt överviktig. Men var fanns nyansering som inte triggar skam eller ifrågasättande av kroppen?

En aspekt som snarare skulle kunna vara värd att lyfta är varför det är viktigt att ge kroppen näringsrik mat den har nytta av som exempelvis kan bygga hormoner och stötta vår blodsockerreglering. När kroppen signalerar ett sug efter något kan det också ofta reflektera en brist. Jag hade exempelvis genom ett näringstest sett att jag hade låga värden av järn och B-vitamin. Under första trimestern kände jag ett stort behov av kött (drogs till saker som hamburgare, renskavsgryta och köttfärssås) vilket alltså inte var så konstigt med tanke på att kroppen ville öka de nivåerna. Ofta signalerar kroppen ett sug efter saker den kan ha brist på.

Att ifrågasätta kroppens förändringar och vad som är “normalt” under graviditet

Under första trimestern upplevde jag även tidigt att min mage växte mycket vilket jag antog var normalt och att det säkert är olika från person till person. Det vändes dock upp och ned när jag först i slutet av första trimester/början av andra läste i appen att “nu kan många uppleva att de behöver börja köpa mammakläder” – något jag upplevde många veckor tidigare då alla mina byxor var för tighta. Återigen väcktes ifrågasättande tankar om min kropp. Tankar väcktes som jag inte lagt någon större vikt vid innan jag läste detta på ett forum skrivet av experter. Återigen så saknade jag enkel nyansering. Man är på en skör och sårbar plats där man redan känner mycket ansvar och oro. Vi behöver inte fler känslor av ifrågasättande av kroppen. 

När jag var mitt uppe i den enorma hungern och min “ovanligt” snabbväxande mage pratade jag i telefon med en nära vän. Hon hade upplevt samma sak och rådde mig att lita på kroppens signaler. Alla växer olika mycket och i olika takt. Hon hade också upplevt den extrema hungern som för henne gick över när hon kom in i andra trimestern, något som visade sig stämma även för mig men som säkerligen även det är olika från person till person. Även om min instinkt var att lyssna på kroppen vilket jag också gjorde så var det betryggande att höra igenkänning från en vän som upplevt samma saker. Därför skickar jag vidare det till dig som behöver höra det. Våga lita på kroppens signaler och jämför dig inte med andra. 

Kroppen är vis

För mig känns det naturligt att kroppen vill säkra upp extra energi de första känsliga veckorna i fostrets utveckling. Om något skulle hända senare i graviditetet som gör att du inte kan få i dig ordentligt med energi är det en smart metod att säkra upp så mycket energi som möjligt, så tidigt som möjligt.

Jag lyfte de här upplevelserna på Womensyncs instagram och då blev det tydligt hur många som kände igen sig och upplevt precis samma sak. En kvinna skrev ett exempel som helt stämmer in med ovan teori. Hon hade upplevt den enorma hungern i första trimestern men senare under graviditeten drabbats av illamående och kunde inte behålla någon mat i kroppen och gick därför ner mycket i vikt. Då kom den sparade energin väl till pass för att klara av att fortsätta nära barnet i magen och graviditeten kunde fortskrida problemfritt. 

Att så många kvinnor känner igen sig gör det ännu konstigare att riktlinjerna är så oinkluderande. Om så många upplever detta, varför nämns det inte? Varför skrivs inte tips och rekommendationer anpassade efter det?

Det fina i det här är att när vi delar våra individuella resor kan vi se att vi aldrig är ensamma. Det är en av de finaste krafterna i Womensync, delade upplevelser. Att även graviditet skulle vara ett område inom kvinnohälsa med utdaterad och icke-inkluderande kommunikation är kanske inte så förvånande då det gäller kvinnohälsa i stort. Genom att fortsätta dela upplevelser och prata med varandra kan vi bryta förlegade ideal och normalisera och bredda dialogen om vad som är “normalt” eller eftersträvansvärt.

Ju längre in i graviditeten jag kommer och ju fler kvinnor jag pratar med, ju mer respekt och tillit till den kvinnliga kroppen och vad den kan åstadkomma får jag. Varje graviditet är unik och kroppen är så vis. Den vet vad den gör <3