This site has limited support for your browser. We recommend switching to Edge, Chrome, Safari, or Firefox.
Congratulations! Your order qualifies for free shipping You are 499 SEK from free shipping.

Från 4 år av hopplöshet och ett missfall till hjärtslag på mitt ultraljud

Från 4 år av hopplöshet och ett missfall till hjärtslag på mitt ultraljud

Idag delar vi med oss av Mimmis berättelse där hon ärligt och sårbart berättar hur hon i fyra år kämpade för att bli gravid, om sin hopplöshet och sitt missfall. Till att idag få se hjärtslagen på ultraljudet, och sitt barn i magen. I Mimmis berättelse delar hon med sig av hur hon genom att släppa kontrollen, släppa stressen och frustrationen plussade på stickan. Hon belyser den makt man själv som kvinna sitter på, över sin egen kropp. Vikten av att ta hand om sin egen hälsa och sitt inre mående, för att hitta de svar som till och med sjukvården inte har.

Mimmi skrev denna framgångsaga för ett år sedan när hon var gravid och idag ett år senare njuter hon av bebisbubblan med sin familj.

Min resa från ofrivillig barnlöshet till graviditet

Min resa började för ungefär 4 år sedan. Eller egentligen långt innan dess, men det var för 4 år sedan som jag och min sambo bestämde oss för att börja försöka bli gravida. Vi båda var spända, pirriga och förväntansfulla inför att livet inom kort skulle förändras. Vi hade då ingen aning om vilken resa livet skulle ta oss på. 

Ungefär ett år tidigare hade jag tagit ut min p-stav, då den orsakat så mycket psykiskt lidande för mig då jag grät konstant och var instabil. Mitt dåliga psykiska mående försvann nästan helt när jag tog ut p-staven men istället började jag få väldigt utdragna blödningar. Detta var inget jag la någon större vikt vid där och då, eftersom jag i princip inte visste någonting om min menscykel eller hur den skulle vara. När vi däremot hade försökt bli gravida i ett par månader utan resultat insåg jag ganska snabbt att något kanske inte stod rätt till med min menscykel. Jag började läsa på och bokade en tid hos en gynekolog. Efter cellprov och andra tester fick jag beskedet att allt såg fint ut och att det nog bara var "sån jag var”.

Signaler på att min kropp inte mådde bra 

Utan resultat från undersökningar och desto mer jag började läsa på förstod jag att min menscykel var i obalans. Jag började förstå helheten av hälsan och hade sedan många år tillbaka kämpat med IBS, ångestproblematik och mycket stress vilket resulterade i håravfall, akne och andra symptom, som jag så småningom kunde koppla till att min kropp troligtvis inte mådde bra. Under den här perioden blödde jag i ungefär tre veckor med uppehåll i ca två veckor. Jag fick också spottings i lutealfasen och avsaknad av sekret

Jag tog hjälp av olika kvinnor inom funktionsmedicin som hjälpte mig med kosten och olika tillskott, jag fick även en del örter samt testade snippsauna. Jag började se förändringar på min kropp och blev bland annat av med återkommande urinvägsinfektioner och blödningarna minskade. Jag hade fortfarande mycket spottings i min lutealfas, jag fick mer sekret och lärde mig tyda min menscykel. Där och då hade jag svårt att fokusera på de framstegen som min kropp gjorde eftersom jag inte blev gravid, den smärtan och sorgen tog över allt.

Vår resa med IVF

Ungefär ett och ett halvt år senare hade vi precis fått svaret från en fertilitetsutredning som enligt vården visade att “allt ser fint ut”. Det var ord som triggade mig väldigt mycket och jag förstod inte hur de kunde säga att allt ser fint ut, när min kropp kändes allt annat än bra och jag fortfarande inte blev gravid. Jag kände att jag behövde hitta en förklaring men visste inte vart jag skulle vända mig. Parallellt med att vi sattes i kö för IVF-behandling fortsatte jag jobba med kosten. 

Jag började bland annat att äta antiinflammatorisk kost och testade olika kosttillskott. Det var vid den här tiden som jag hittade Jenny Koos Instagram och en helt ny värld öppnades upp för mig. Jag lärde mig otroligt mycket om min kropp och hur jag kunde stötta den på egen hand. Äntligen kände jag mig förstådd och sedd, genom hennes instagram, trots att vi aldrig pratat med varandra. 

Jag kände ett ganska stort motstånd till IVF, det kändes som att jag skulle tvinga kroppen till något som den inte orkade själv. Men längtan och smärtan var nu efter nästan 2 år av kamp tung att bära och vi beslutade oss för att IVF var nästa steg. Själva behandlingen gick ganska smärtfritt och kroppen svarade bra på stimuleringen och vi fick ut många ägg, allt som allt resulterade i 5 st embryon som odlades till dag 5 som blev så kallade blastocyster. Vi fick sätta in en blastocyst direkt i samma cykel, men det fäste inte. 

Mina funderingar på lösningar och svar fortsatte och jag ville gräva ännu djupare. Parallellt med starten av vår IVF hittade jag till Holistic Health Academy, en utbildning till holistisk hälso- och livsstilsterapeut. Det kändes rätt och även om det var i syfte att lära mig mer om mig själv och min kropp så såg jag också en möjlighet att framöver få hjälpa andra i samma sits. Under utbildningen fick jag en egen coach som hjälpte mig och under sex månader pluggade jag intensivt för att lära mig allt. Den största insikten under denna utbildning var att jag hade många fler områden än min kost och tillskott som jag behövde jobba med.

Hur alla delar i ens livsstil har en påverkan på menscykeln

Jag fick hela perspektivet, jag började mer och mer förstå vikten av att se till alla delar i min livsstil och förståelsen för hur allt påverkar varandra. Jag hade fokuserat mycket på min kost och fysisk kropp och glömt bort mitt psykiska mående. Det största fokuset i min coachning blev istället att jobba med min självkänsla, minska stress och öka återhämtningen.  

Jag vet precis hur det känns att få höra som ofrivilligt barnlös att man kan behöva minska på sin stress och att fokusområden som att jobba med sitt inre och implementera meditation exempelvis, i sin vardag inte känns som några hjälpsamma råd, jag vet precis. För mig var detta A och O. Jag hade kunnat fortsätta jobba med min kost och försöka balansera mina hormoner i evigheter utan resultat. För mig låg grundproblematiken i år av stress, dålig självkänsla och ångestproblematik, och det behövde jag jobba med för att komma åt problemen. 

Hur jag läkte min kropp 

Det blev en ny vändning, jag började prioritera mig själv på ett helt nytt plan. Jag började yoga mer regelbundet, mediterade dagligen, skrev dagbok, gick på olika healing sessions, läste böcker och använde breathwork. Under den här perioden sa jag till och med upp mig från mitt jobb då det var en stor bidragande faktor till min vardagliga stress. Jag behövde sänka tempot helt enkelt, jag var och är fortfarande, mycket i mitt huvud, funderar mycket på dåtid och framtid och det behövde jag lära mig att hantera. Vara mer närvarande, i nuet, njuta av livet, fokusera på tacksamhet och de små sakerna i vardagen. Jag hade sedan flera år nästan glömt bort vad som gjorde mig genuint glad. Bara det var en resa att få återupptäcka. 

Jag fick också en större insikt i tarmens betydelse för vårt mående och våra hormoner. Med hjälp av ansikts- och tungdiagnostik som jag fick lära mig under utbildningen fick jag fler svar kring min hälsa och jag upptäckte både läckande tarm samt överväxt av candida i tarmen. Detta var troligtvis orsaken till mina IBS-symptom, som jag efter utbildningen blev av med helt. Jag blev också av med mycket av min ångestproblematik samt att aknen successivt blev bättre. 

Kompletterande undersökningar och hopplöshet

Mina sex månader på utbildningen gick och jag var fortfarande inte gravid, även om jag kände en stor tacksamhet för all den kunskap och hjälp jag fått så väcktes en stor frustration, sorg och hopplöshet över att det inte gett resultat. Detta var ändå den största investeringen jag hade gjort och det gjorde ont att jag inte var i mål. Jag tror att jag hamnade i en liten svacka här, att under så lång tid försökt med allt för att få ordning på min kropp, och även om jag här kunde se allt ur ett större perspektiv och hur mycket bättre jag mådde så ekade sorgen inombords. 

Vår IVF-klinik såg fortfarande inga problem med min menscykel, även om jag fortfarande hade mellanblödningar flera dagar innan mensen. Det gjorde att jag började kolla upp saker själv, jag tog tester på mitt progesteron i lutealfasen som enligt vården var inom referens och såg fint ut, vilket förvirrade mig. Varför blödde jag då? Vi valde att betala privat för en hysteroskopi på Sokolova kliniken i Göteborg för att utesluta andra orsaker. En hysteroskopi är en undersökning där de går in med en kamera i livmodern. Läkaren vid vår undersökning sa ganska snabbt att miljön i livmodern inte var som den borde, det var rött och irriterat och hon tyckte det såg inflammerat ut. Utan att vara läkare själv så såg jag ganska snabbt att det såg irriterat och ojämnt ut i slemhinnan. Hon sa att detta troligtvis var orsaken till mina blödningar och att det var därför vi inte blev gravida. Lättade, men också lite förskräckta, åkte vi därifrån med dubbla kurer antibiotika. Att ta stark antibiotika efter allt mitt jobb med att läka tarmen tog emot, men jag kände ändå att är det nån gång som jag ska ta det är det nu. 

Mina blödningar minskade efter antibiotikakuren och vi kände oss redo för att göra en ny återföring av embryo. Vi hade gjort två stycken innan denna. Under besöket för att planera inför kommande återföring blev vi nästintill utskällda av vår fertilitetsklinik, för att vi gjort undersökningar privat, och blandat in fler aktörer. Helt ärligt var jag i chock, här satt vi i vår djupaste sorg, desperata efter att få svar på varför min kropp inte fungerade som den skulle och bemöttes på det sättet för att vi på egen hand försökt hitta svar. I denna situation kände jag mig liten och hade gråten i halsen. Det vi var ute efter var att vården kunde hjälpa oss med provtagning för att se om det var någon inflammation eller infektion i livmodern. De tyckte det var helt onödigt och sa att de svaren vi hade fått från undersökningen inte var tillförlitliga. Det kändes som att vi var tillbaka på ruta ett, men efter mycket om och men tog de ett vävnadsprov på slemhinnan. Vilket senare visade sig vara helt grönt, inga bakterier eller inflammation. Vi gjorde en ny insättning, det fäste inte. 

Tog en paus i IVF-processen

Det är lätt att glömma sig själv och allt annat som pågår i ens vardag när man har en stark längtan efter ett barn. Det tar emot att pausa, för tiden går, vilket betyder att ett barn är ännu längre bort ifrån en. Efter detta försök närmade sig sommaren och vi valde att ta en paus från IVF’en och egna försök. Under tiden tog jag ytterligare ett krafttag om min tarmhälsa, med en ganska strikt candida-kost i 1 månad där jag bland annat uteslöt ALL typ av socker och fick en ordentlig detox effekt vilket gav mig ny energi. Parallellt jobbade jag med diverse tillskott som NAC, Quercetin, Omega 3, resveratrol samt andra näringsämnen för att minska på inflammation i kroppen. 

Jag hade under lång tid varit nyfiken på homeopati och valde att besöka en tjej i Halmstad som gärna ville hjälpa mig. Jag fick testa ett homepatmedel för äggstockar, hypofys och hypotalamus (som alla är involverade i processen att producera hormoner). Ett medel som hon bara hade en flaska av och som stått på hennes hylla under väldigt lång tid, där hon bara väntat på rätt person. Hon sa direkt att det var jag som skulle ha den. Det kändes fint och rätt. Hon använde frekvensterapi och misstänkte en bakterie i livmodern som hon jobbade med, och hon gjorde även en torrblodsanalys som visade på oxidativ stress i mina celler så fick med mig höga doser av ett multivitamin samt mineraltillskott att äta i tre månader. 

Äntligen ett plus på stickan

I början av sommaren, ca en månad efter mitt besök hos homeopaten, är jag och Erik i Stockholm ett par dagar. Han var där för att jobba och jag spenderade tid inne i stan. Samma dag som vi ska åka hem får jag en känsla av att jag borde ta ett graviditetstest. Mina blödningar innan beräknad mens hade minskat, vilket jag inte reflekterat mycket över eftersom vi tagit en paus från att försöka. Jag började räkna och insåg också att min mens borde kommit dagen innan. Jag gick till pressbyrån för att köpa ett test, gick upp till hotellrummet precis innan jag skulle checka ut och ville bara riva av plåstret. Ganska snabbt kommer det upp ett tydligt streck i kontrollrutan och ett tydligt streck i rutan bredvid. Jag fortsatte vänta för att se om det blev ett plus. Det kom inget. Jag dubbelkollade instruktionerna och ser att det inte alls ska bli ett plus, ett streck i rutan bredvid innebär att det är positivt. Jag var gravid! Jag var i total chock, helt tom, kände faktiskt inte mycket mer än chock. Blev lite ledsen när jag insåg att jag inte blev glad. Jag tror dock bara att chocken tog över och att jag inte kunde förstå vad som hände. Vi hade aldrig fått ett plus på alla dessa år.  Att få möta upp Erik en halvtimme senare och visa testet var som en dröm som blev sann. 

Vardagen vände, alla dessa tankar som snurrade, vågade vi tro på detta? Skulle vi bli föräldrar? Vad gjorde vi nu? Allt vi kämpat för och tänkt på var att få ett plus, nu var det där och vi hade ingen aning om vad vi skulle göra. 

Graviditet som slutade i missfall 

Veckorna gick och var inskrivna på barnmorskemottagningen. Då detta var en naturlig graviditet fick vi inget tidigt ultraljud som vid en IVF-graviditet och vi valde att betala för en privat i vecka åtta, där vi fick se ett pickande hjärta. Det kändes verkligen som att vi var i mål. Veckorna fortsatte gå, sommaren gick och vi var några dagar ifrån den efterlängtade KUB’en. En eftermiddag på semestern kommer det lite bruna spottings, detta hade jag haft till och från innan också så tänkte inte mer på det. Men det fortsatte, det blev rosa, för att sedan komma färska blödningar, jag började också känna lättare mensvärk. Vi valde att åka in till akuten, de var supergulliga och skickade oss till kvinnokliniken där vi fick lämna prover och göra ett ultraljud. Hon kollade länge utan att säga något. Både jag och Erik insåg väldigt snabbt att det vi hade sett för ett par veckor sedan inte fanns kvar. Där var inget hjärta och definitivt inget foster som växt till sig. 

Läkaren bekräftade vår misstanke, det var ett missfall. Då de alltid vill göra en extra kontroll bad hon oss kontakta vår klinik hemma efter helgen. Samma besked gavs här, fostret hade troligen avstannat i vecka 9. Vi blev hemskickade med tabletter för en medicinsk abort då kroppen inte förstod på egen hand. Jag var livrädd, främst för smärtan men allt gick snabbt och smärtfritt. 

Vi var i stor sorg då vi förlorat allt vi längtat efter, vår framtid och vår dröm. Vi tillät oss att sörja och återhämta oss, bara umgås vi två och ta hand om varandra. Hela hösten gick till att låta min kropp hamna i balans. Jag gjorde faktiskt inte mycket utan lät kroppen vara. Efter ett par månader kände vi oss redo för ett nytt försök och återföring av embryo. Vi hade trots missfallet fått ett nytt hopp inför kommande graviditet, vi visste nu att vi kunde bli gravida och det var stort för oss. 

Fortsatte hålla hoppet uppe för en nästa graviditet 

Inför återföringen ville jag stötta kroppen så gott jag kunde. Efter att ha pratat med Doctor Diamantis fick jag en möjlighet att besöka honom. Jag har stor tillit för den kinesiska medicinen och hade följt Diamantis länge och kände starkt att jag ville ge detta en chans. Han fick hela min historik och sa att det bara var en tidsfråga innan jag blev gravid, men jag saknade energi/qi i kroppen. Han var också tydlig med att den dagen jag blev gravid igen så skulle min återhämtning vara A och O. Han gav mig örter och behandlade med akupunktur vid tre tillfällen. Han gav mig också en lista på tillskott att komplettera med, även här ganska höga doser. Det var bland annat olika B-vitaminer, E-vitamin, Magnesium och Zink. Över nyår åkte vi till Sydafrika för tvp veckors semester, massa sol och D-vitamin, avslappning och gott sällskap. Igen, en paus från allt. 

Vi kom hem i januari och var inbokade för en ny återföring. Jag krävde också att få progesteron tabletter denna gången för att optimera chanserna. Allt gick fint och nu hade vi de två långa veckorna framför oss innan testdagen. Vi var hoppfulla, samtidigt som vi visste att vi hade ett embryo kvar i frysen. Efter en vecka var Erik iväg i Stockholm på jobb och jag kunde inte hålla mig utan gick och tog ett tidigt test. Det var ett svagt streck, jag skakade. Oavsett hur detta utvecklade sig så var jag gravid igen, nu började det verkligen hända saker i min kropp. Vi fortsatte testa de kommande dagarna och strecken ökade i styrka. Denna gången var vi lite mer försiktigt glada, även om det pirrade i hela mig. Vi gjorde två tidiga ultraljud denna gången och allt såg fint ut. Vi vågade inte fullt tro på det, med tanke på vad vi hade i bagaget. Känslan av att tro att man är gravid för att sen få veta att man inte var det, är en fruktansvärd upplevelse och den känslan sitter djupt i mig. 

Vi kom till KUB’en där allt såg helt perfekt ut, vi fick se en liten liten människa som rörde sig i magen, en ganska blyg sådan som flera gånger vände ryggen till. Denna undersökning har gett oss mycket hopp och tro på att det nu faktiskt är vår tur. Idag sitter vi här i V.16 och inväntar rutinultraljudet om några veckor, och självklart finns det en oro, det kommer vi nog bära med oss hela graviditeten efter vår resa, men vi vågar också tro på detta. Det blev äntligen vår tur och jag har min efterlängtade bebis i magen i detta nu. 

Till dig som också kämpar med ofrivillig barnlöshet och längtan

Jag är så tacksam att jag fått dela min resa och historia här på Womensync, för jag vet hur många det är som kämpar där ute, precis som vi har fått göra. Jag vet hur fruktansvärt ensamt det kan kännas. Jag vet hur det är att känna sig sviken av sin kropp, känna sig utelämnad och konstant orolig. Jag vet hur det är att tappa all glädje och hopp. Till alla er som går igenom eller har gått igenom detta, jag känner så mycket med er. Jag hoppas att min historia kan få någon att känna sig lite mindre ensam och kanske kan du finna hopp. 

Jag har lärt mig mycket på min resa, både om min kropp och hur jag kan stötta den, vilken makt jag sitter på att faktiskt ta hand om min egen hälsa och hitta svar som sjukvården inte kunnat göra. Jag har också lärt mig så mycket om mig själv, vad som är viktigt i livet, hur jag vill leva, hur jag kan ta hand om mig själv och mina känslor. Detta har varit mitt livs största utmaning hittills, och förmodligen inte den sista, vi alla kommer att stöta på utmaningar i livet, men jag har med mig verktyg för livet. Jag upplever en större säkerhet i mig själv, jag känner mer tacksamhet och ödmjukhet inför livet och hoppas att det är något som kommer prägla mig som mamma. Att uppskatta det lilla i livet och inte lägga min energi på att klaga över de små utmaningarna.  

Mitt liv idag

Idag jobbar jag som hälso- och livsstilsterapeut med mitt egna företag, jag drömmer om att fortsätta utveckla detta och skapa utrymmen för kvinnor att växa i sig själva och lära sig mer om sin kropp. Jag har hjälpt flera kvinnor till graviditet och är så tacksam för att få jobba med det jag gör. Hur allt utvecklas i framtiden återstår att se, nu är det förhoppningsvis en föräldraledighet som ska prioriteras, även om mindre projekt och planer kommer smidas under tiden. 

Det här är en personlig berättelse från en person i Womensyncs community. Samma resultat och upplevelse kan inte garanteras, utan är beroende på personens hälsotillstånd, bakgrund, livsstil i övrigt och genetik. Womensync har inte i avsikt att diagnostisera eller behandla sjukdomstillstånd. Rådgör alltid med läkare vid misstänkt sjukdom.

Tips på inlägg:

Om du gillade detta inlägg är tips att läsa:
Hur jag gick från PCO till graviditet 

Podcast avsnitt: 
Fertilitet och att läka inifrån med Doktor Diamantis

Cart

No more products available for purchase